Tyvärr är den svenska högern knappast ensamma om att avge ambitiösa löften, tala om vikten av en omställning, men samtidigt helt sakna den politik som kan infria löftena. Det tydligaste exemplet kommer från Justin Trudeaus Kanada. Trudeau har lyft fram migrations- och klimatpolitik som viktiga områden och framställer sig gärna som en av den goda politikens frontfigurer. Samtidigt fortsätter Kanada att raffinera och exportera olja från de rika naturtillgångarna av oljesand som landet besitter. Oljesand har av bland andra Greenpeace och WWF stämplats som en av de smutsigaste källorna till olja, och dess fortsätta användning leder inte enbart till ökande koldioxidutsläpp, utan även till lokala tragedier där stora arealer av mark förstörs och förorenas vid raffinerandet av oljesanden.

Detta motiverar Trudeau med att det behöver skapas fler jobbtillfällen i det rurala Alberta, samt att ingen annan hade låtit oljesanden ligga orörd. Samtidigt som han inför världens medier kan slå fast att klimatet är vår samtids ödesfråga så väljer han alltså att nyttja en av världens smutsigaste naturtillgångar. Det är skamligt.

Söder om Kanada har Trump meddelat att USA kommer att lämna Parisavtalet. I stället för att ifrågasätta och avsätta sin president låter den amerikanska högern Trump fortsätta svika de klimatlöften som landet redan har ingått. Därmed kommer USA att hamna i sällskap med länder som Syrien, vars inbördeskrig omöjliggjorde deltagande vid Pariskonferensen och Nicaragua som ansåg att Parisavtalet inte var tillräckligt omfattande.

Åter i Sverige har den politiska eliten samlats vid Almedalsveckan. När partiledarna talar vid sina partiers respektive dagar under politikveckan på Gotland så når deras ord nära nog hela Sveriges befolkning. Samtidigt som en stor del av alla seminarier under veckan handlar om miljö, och klimatet är den politiska fråga som väger tyngst bland Sveriges unga så väljer Jan Björklund att inte nämna ett endaste ord om klimat och miljö. Övriga borgerliga partier är inte långt bättre.

Faran med att högern gång efter gång vägrar att införa politik som efterlever deras länders klimatlöften, eller ens nämner klimatet i deras viktigaste och mest sedda tal, är dubbel. Dels blir det en omöjlighet att nå det livsviktiga målet om två graders höjning, men dessutom skulle moderna demokratier tappa ledartröjan i klimatomställningen. När USA och Kanada sviker så är det diktaturen Kina som slår sig för bröstet och investerar stort i solenergi och elbilar. När diktaturer börjar bli de ansvarstagande utav världens länder så är det inte enbart klimatet som i farozonen, utan även vår syn på den moderna demokratin som det självklara statsskicket. Därför är det hög tid att nästa förslag från Moderaterna inte är ett sjätte jobbskatteavdrag, utan grön skatteväxling, och att Trudeau låter oljesanden ligga.