Mitt Araby ser väldigt mycket annorlunda ut än det Araby som porträtteras i media. Mitt Araby är vackert, här finns lugnet i tysta morgnar och nätter, här finns hjälpsamma grannar och en känsla av en stark gemenskap. Utan att vara naiv inför de problem som finns, så gäller det att se och ta tillvara det som faktiskt fungerar. På min gård i Nydala leker ett tiotal barn i olika åldrar och från olika kulturer med varandra varje dag. Här bränns inga bilar – här skapas band för livet. Med rätt förutsättningar kommer dessa barn att växa upp till starka personer, trygga i sig själva och med övertygelsen om att de kan bli vad de vill. Men ett starkt ”vi” som ideligen får de sämsta förutsättningarna för att leva, kommer garanterat att bygga upp en mur samt skapa ett fientligt ”de”.

För några år sedan åkte borgerliga politiker runt med poliseskort till olika förorter i vad som har kallats ”förortssafari”. Journalister hakade på och exotifieringen av folk som bor i förorter nådde sin peak med artiklar med rubriker som ”Lika långt till Husby som till Afrika”. Det skrevs om hur annorlunda folk klär sig, hur maten var olik, att det luktade annorlunda. Den typen av rapportering är extremt problematiskt och ökar segregering och rasism i samhället. Då en person som inte bor där får läsa om hur ovanliga och osvenska alla är i förorten, förstärks känslan av segregation. Avståndet blir längre och klassklyftorna större.

När journalister bara åker ut till förorten vid problem visas en ensidig och felaktig bild, men att åka på ”safari” i syfte att visa en mer nyanserad bild (eller vad de nu hade för syfte), skapas bara ett större avstånd. Det är viktigt att bedriva en mångsidig rapportering utan att exotifiera. Rätt Buss, en ideell förening, svarade på politikerna och medias “förortssafari” genom att ordna “överklassafari”. De körde guidade turer runt om i Stockholms rikaste områden. Som alltid blir saker och ting mer tydliga och absurditeten uppenbar när en vänder och gör tvärtom. Tänk om alla bortfifflade skattepengar skulle få lika mycket uppmärksamhet som en bilbrand? Rika människor som renoverar sönder sina hem (”skatteplanerar”) ses inte som brottslingar, men en ungdom som skriker efter uppmärksamhet och tillhörighet gör det. Det är oproportionerligt. Vi borde rikta mer ljus på de som dagligen stjäl miljoner, på de som vägrar ge sin del tillbaka till samhället.

Bygger vi verkligen ett starkt samhälle när vi stänger in oss i varsitt hus och låter våra barn leka inhägnat, hoppandes på varsin studsmatta utan interaktion med grupper utanför ens egna sociala bubbla? Ett lyckat recept på rädsla snarare, som i sin tur ofta utvecklas farligt snabbt till hat. Eller så låter vi våra planteringar spilla över tomtgränsen och bringa liv i mellanrummen, innan rädslan inför varandra tar över helt.