Många har nog en generell känsla av att det är något bra, men kanske inte vad det är eller just varför. När jag har varit ute och pratat om biologisk mångfald med mellan- och högstadieelever har kunskapen varit bristfällig som bäst, obefintlig som värst. Vi har haft klassiska art-race, alltså att man inom en given tidsram ska hitta så många arter som möjligt. De tycker det är roligt och är nog så engagerade men kan knappt namnet på något av det de hittar. Många 14–15-åringar kan inte skilja på björk, bok eller ek. De känner igen en gräsand (”anka”) men inga andra fåglar. Jag har blivit frågad om vatten är en art. Nähe, men en sten då?
Fast vad spelar det för roll? Uppenbarligen har de klarat sig fint många år utan denna kunskap. Risken att behöva klara sig i vildmarken och kunna skilja på ätliga och giftiga växter är inte överhängande direkt. Kanske kan den visa sig användbar om man vill komma långt i ”Vem vill bli miljonär”.
Jag tror det finns ett enormt värde i att lära barn inte bara om biologisk mångfald som begrepp, utan också om olika arter. Att vara ute och se med egna ögon var de finns, hur de anpassat sig till sin miljö, hur de hänger ihop med resten av ekosystemet. Hur vi passar in. Att de får ta del av förunderliga fakta som hur växter kan röra på sig. Varför olika arter har olika färg på sitt blod, hur vissa lavar kan äta sten. Jag tvivlar inte på att många skolor satsar på att barnen ska lära sig dylikt. Av egen erfarenhet och av vad jag hört från naturpedagoger får många barn dock bara chansen att komma ut i skogen någon gång per år. Som en bonus bidrar utomhuslektioner till att barnen får röra på sig och slipper sitta still inom fyra väggar när det kliar i benen. De får lära sig ta hänsyn till sin omgivning, lära sig helhetstänkande och att se orsakssamband. Upptäcka och utforska själva.
Man kan argumentera för att man kan lära sig om och uppskatta naturen utan att för den sakens skull lära sig namnet på det man ser. Det är förstås alldeles sant, men förståelsen för enskilda arter och deras plats i ekosystemet uteblir då. Om ”nötväcka” blir synonymt med ”småfåglar” spelar det ju ingen roll om den finns kvar, för en talgoxe eller blåmes kan ta dess plats. Tyvärr är det inte så det fungerar. Som många av er säkert vet är det ofta omöjligt att förutse vad en arts försvinnande, hur oansenlig den än verkar, betyder för systemet i stort. Därför tror jag det är viktigt att barn (och vuxna med för den delen) får lära sig om arter och deras samspel.
Biologisk mångfald är avgörande för mänsklighetens överlevnad. En mager mångfald ökar risken för att viktiga grödor slås ut och lämnar oss utan föda, att vi går miste om viktiga naturliga substanser. Att ekosystem, där vi ingår, kollapsar. Vill vi klara oss måste den skyddas, och man kan inte skydda något man inte vet finns. Vi måste förstå att vi inte är utanförställda naturen, att miljön vi lever i är mer än en kuliss. Förslagsvis från början.
