Under stora delar av 1900-talet byggs det upp en välfärdspolitik för att minska flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det beror på att lönearbetare, främst under industrialismens inledningsskede, har upplevt ett flexibelt arbetsliv som bestod i en oviss väntan utanför fabriksgrindarna eller arbetsledarnas kontor vid den eventuella arbetsdagens början. Det var först senare som lönearbetet inom industrin förankrades i en fast anställning med avgränsade uppgifter. Då begravdes den flexibla arbetsordningen och välfärdsstaten stod som garant för att möta upp de sociala problem industrisamhället skapade.

När flexibiliteten i arbetsförhållandena grävs upp igen på 1970- och 80-talen går startskottet för de flexibla anställningsformer som blir alltmer accepterade på den svenska arbetsmarknaden. Men styrkeförhållandena i kampen om vem som måste vara flexibel för att flexibilitet ska uppnås har kommit att väga över till arbetstagarnas nackdel. Både utredningar och forskning om flexibilitet i arbetslivet (se till exempel arbetslivsforskaren Bengt Furåkers Reclaiming the concept of flexibility) visar hur en flexibel organisation av lönearbetet har kommit att spela arbetsgivarna i händerna.

Arbetsgivarens behov av stabilitet uppnås i själva verket av att arbetstagaren tvingas bli mer flexibel, något som givetvis innebär mer instabila arbetsförhållanden. Vi har med andra ord anammat en flexibilitet där arbetstagaren ska vara flexibel för att företaget eller organisationen ska upprätthålla en effektiv och konkurrenskraftig produktion, anpassade till den ekonomiska politikens vinstanspråk. Det bidrar till en segmentering av arbetsmarknaden, alltså en uppdelning av de som klarar av att leva under de nya kraven och de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden över huvud taget.

Även om det finns stora skillnader i hur det flexibla arbetet organiseras står vi i flera avseenden inför en liknande problematik, nu som för etthundra år sedan, med en otrygg och snedvriden social resursfördelning, höga ohälsotal och osäkra och tillfälliga anställningsförhållanden, men utan den starka motkraft i arbetarrörelsen som bland annat kunde kompensera med framgångsrika förhandlingar om kortare arbetstider och lagar på arbetsmiljöområdet.

Flexibilitet på arbetsmarknaden var ett problem, blev lösningen och – återigen ett problem. Skillnaden är att det då togs politiska initiativ för att lösa missförhållandena. I dag får vi som individer klara av dem bäst vi kan själva.