BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ann-Sofie Bergman har själv arbetat med familjehemsplaceringar inom socialtjänsten och det har lett vidare till fortsatt forskning om hur man bedömer familjehem i dag och hur barn som själva varit familjehemsplacerade upplevt detta.
Ett och annat hänger kvar i föreställning om vad ett gott hem är men normer, välfärdsstatens utveckling och synen på barn har också påverkat föreställningen om ett gott hem.
– Rent allmänt kan man säga att för hundra år sedan stod det fysiska i fokus. Vid inspektioner kontrollerade man att barnet hade en egen säng, fick mat och skolgång och att det fanns en kvinna i huset, säger Ann-Sofie Bergman.
Fick lära sig arbetet på gården
Genusnormen var stark. I hemmet måste det finnas en kvinna/husmor som vårdare. Barn placerades gärna på landsbygden. Där kunde barnen vara med i skötseln av gården och lära sig att arbeta och bidra till hushållet. Men fosterhemmet fick inte ligga för isolerat så att det blev svårt med skola och kamrater.
För hundra år sedan var det främst små barn till ensamstående mammor som placerades i fosterhem, gärna i närheten av den biologiska modern. Fosterhemmet skulle gärna bestå av ett barnlöst par.
– Viss ekonomisk ersättning betalades ut men om barnavårdsnämnden kunde välja var barnet skulle placeras så föredrog man hem som gjorde det utan ersättning. Det var nog både för att spara skattepengar men också för att det visade att familjen inte tog emot barn för pengarnas skull, säger Ann-Sofie Bergman.
Antalet minskade fram till 1990-talet
Anledningen till att barn placerades i fosterhem var ofta fattigdom, ensamma kvinnor som inte hade möjlighet att försörja sitt barn. Det var alltså den vuxnas möjligheter att ta hand om barnet som var anledning. Med utvecklingen av välfärdssystemen och kvinnors möjlighet att försörja sig själva och sina barn förändrades det. Även antalet placerade barn minskade fram till 1990-talet för att sedan öka när det blev vanligare med ensamkommande barn från krigsdrabbade länder.
– I dag är det vanligare att ungdomar placeras i familjehem på grund av egna problem eller att relationen med föräldrarna är problematisk, säger Ann-Sofie Bergman.
Av arkivmaterialet framgår att nämnden gjorde inspektioner, både anmälda och oanmälda. Vanligaste orsaken till att barnet omplacerades var för att kvinnan i hushållet blivit sjuk eller dött. Än i dag är det ovanligt att barn eller unga placeras hos ensamstående män. Föreställningen att barn mår bäst av att växa upp i en kärnfamilj lever kvar.
Fosterföräldrar som i början av förra seklet bedömdes vara lämpliga beskrevs i dokumenten med ord som präktiga, ordentliga, skötsamma, hederliga, aktningsvärda, redbara, pålitliga, snälla, dugliga, arbetsamma, barnkära, barnlösa och välbärgade.
”Plats i hemmet, plats i hjärtat”
När Ann-Sofie Bergman gick igenom ett 50-tal kommuners hemsidor för att se hur goda hem och familjehemsföräldrar beskrivs i dag hittade hon fraser som att de ska ha ”plats i hemmet, plats i hjärtat”, vara friska och stabila, ha erfarenhet av barn, ha kraft, ork och tid och tålamod, kunna ge trygghet, kunna samarbeta och sätta gränser. I dag ser man det som en fördel att det redan finns barn i familjen.
Ann-Sofie Bergman har intervjuat 15 personer mellan 20 och 25 år som någon gång bott i familjehem för att få en bild av hur de själva uppfattar hemmen de placerats i. De betonar att det är viktigt att känna att de tillhör familjen och är lika mycket värda som biologiska barn och att man respekterar barnet.
– I och med den stora vanvårdsutredningen om barn som farit illa i fosterhem har det blivit stort fokus på problemen med placeringar. Jag vill på inget vis förringa de hemska upplevelser som framkommer där men bland dem jag intervjuade fanns unga som hade haft det väldigt bra. Andra hade inte varit så lyckligt lottade, säger Ann-Sofie Bergman.
Socialtjänsten kan bli bättre
I intervjuerna framkommer en hel del saker som socialtjänsten kan bli bättre på. Bland annat att många familjehem har väldigt många barn och att socialtjänsten kan bli bättre på att hjälpa till med anknytningen mellan familjehem och biologiska föräldrar och barn.
Just problemen med anknytning fick Ann-Sofie Bergman att tillsammans med kollegan Elizabeth Hanson skriva kunskapsöversikten ”Effekter av anknytningsbaserade interventioner för yngre barn och deras omvårdnadspersoner”.
– Som forskare kan jag ibland känna att jag inte gör någon nytta och längta tillbaka till socialkontoret och att möta klienter. Men jag inser att det finns ett värde i att vara med och utbilda morgondagens socionomer eller genom att göra forskningsstudier som kunskapsöversikten om anknytning. Jag har insett att det inte går att göra allt samtidigt, säger Ann-Sofie Bergman som från hösten är knuten till FoU Södertörn.
