Debatt. .

2017-08-31 07:00
Bild: Håkon Mosvold Larsen

Psykiatrin använder tortyrmetoder

Det pratas om att man kan få skador av psykiatrisk vård och det är sannerligen sant. Det lämnar skador i själen för resten av livet.

Jag blev bältad ofta under flera år. Att bli lagd i bälte innebär att en spänns fast med grova remmar kring fotleder, handleder, midja och ibland axlar och lår, på en brits. Du har ingen möjlighet att röra dig alls i bältessängen. Och har ingen möjlighet att påverka hur länge de vill du ska ligga där, fastspänd och utan talan med panik i kroppen och blåmärken efter att få dig fastlåst.

Tänk er paniken. Riktig fasa och skräck. Jag håller på att kräkas när jag tänker på bältesläggning. Aldrig mer. Jag skulle inte klara det igen. Aldrig.

Varje gång personalen skulle bälta mig gjorde jag kraftigt motstånd mot att tvingas spännas fast och sen lämnas där på obestämd tid.

Det brukade komma 5–15 personal och slita och dra i mig för att med våld låsa fast mig. Med panik gjorde jag motstånd med allt jag kunde – förstås. Jag sparkade, skrek, slogs och stretade emot och jag ångrar inte det ett dugg. Det var självförsvar mot tortyr och övergrepp. De som försökte lägga mig i det kala rummet, fjättrad vid en brits fick ta våldsamt motstånd. Och jag står för det.

När jag låg på piva (psykiatriska intensivvårdsavdelningen) i Växjö ett år 2005 blev jag bältad i stort sett varje dag. Bältesrummet låg längst ner på isoleringen på avdelningen och mitt rum åt andra hållet. På grund av mitt våldsamma motstånd mot tortyrliknande vårdmetoder, valde de att sätta in en bältessäng på mitt rum. Det var enklare för personalen. Och ett stort svek mot en 22-årig tjej med självskadebeteende.

När jag låg i bälte lärde jag mig inte hålla panik borta. När det brukades grovt våld lärde jag mig att människor inte ska litas på. När jag blev fastspänd och vrålade regelverk och rättigheter, fick jag inget gehör, utan det besvarades med ”anmäl oss då” och det hjälpte inte mig bältad med panik och skräck i kroppen just då. Och inga anmälningar blev det. Patienter inom psykiatrin verkar vara den grupp som samhället lyssnar minst på. Precis som att den psykiska sjukdomen, eller var det nu kan vara, är fog nog för att inte lyssna på våra klagomål.

Jag kan inte få ihop detta inlägget bra, jag har fortfarande alldeles för mycket känslor kring tortyrmetoderna. Jag vill debattera, jag vill vara vass och jag vill kunna formulera mig, men jag känner bara skräck, ångest, ilska och förtvivlan när jag tänker tillbaka och försökerbeskriva. Men kontentan är i alla fall; psykiatrin använder sig av övergrepp och tortyr. Och den som är utsatt har ingen talan. Få det att sluta.    

Matilda Skog 
Alvesta