Krönika. Agnes Ozolins.

2017-10-10 07:00

Växjö har ett sällsynt dåligt cykelsystem

På en sekund blir hjärtat till bly och dyker ner i magen. Jag tvärnitar, girar till höger, hör ett skrik och missar med en millimeter. Det är andra gången på en dag jag nästan mosar någon med cykeln trots att vi båda har följt trafikreglerna. De gånger jag med nöd och näppe har undvikit det när folk INTE har följt reglerna under veckan är fem.

Det var fan droppen. Jag börjar cykla runt och ta kort på alla de ställen i Växjö där det är förvirrande, svårt och livsfarligt att cykla. Vet inte riktigt varför - jag tror bara jag vill se att det inte är mig det är fel på, att det finns en orsak till att jag ständigt väntar på en olycka. Jag lade till alla ställen där ingen vet om det är cykelbana eller gångväg och alla obrukbara cykelställ. På Västra Esplanaden finns det bara en flera meter lång stång med tre enstaka ställ på. Det enda jag någonsin använt dem till är att sitta på och knyta skorna.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


För att vara Europas grönaste stad har Växjö ett sällsynt dåligt cykelsystem. Man pendlar ständigt mellan trottoarer, bilväg, cykel- och fotgängarväg, alltid på spänn. Varje cykelväg och trafiklösning är unik – ofta har man ingen aning om vad man förväntas göra så man får gå lite på känn. Och valfrihet är ju bra i trafiken – eller?

Många tänker nog inte på Växjö som en dålig cykelstad. Kommunen skriver på sin hemsida att ”det är enkelt att ta sig fram med cykel i Växjö” och i kommunens ”Bokslut för cykel 2016” framträder en bild av en kommun där det cyklas mycket, där det satsas på nya, bättre cykelvägar, och där invånarna är nöjda. Jag som är uppväxt utanför centrum har inte kunnat ta mig någonstans utan att cykla minst sex kilometer – och jag var nöjd, tyckte inte att det fanns några större problem förrän jag flyttade till Lund för att plugga, och senare till Holland.

Då förstod jag hur bra det KAN vara. Att det är mer än tillgång till asfalt som krävs. I Nijmegen där jag bodde är cykeln likställd bilen, som i vilken holländsk stad som helst. Trots att cykelvägarna är packade när folk ska till och från jobbet, trots att alla cyklar ilsnabbt och målmedvetet har jag aldrig känt mig tryggare. Att cykla är lika självklart som att åka bil och cykelvägarna är anpassade därefter. Alla kan (och följer) reglerna. Nederländerna har fattat grejen – och det är underbart.

I Växjö är transport en av de större källorna till koldioxidutsläpp per capita. Om vi på riktigt vill ställa om och bli en hållbar stad behöver cykelsystemet förändras radikalt, och det behöver framför allt bli säkrare att cykla. Det är jättefint att det finns 190 kilometer cykelväg men det är liksom inte brist på asfalt som är problemet. Hade samma brist på klara direktiv och bra trafiklösningar gällt i biltrafiken kan jag lova att det hade blivit liv i luckan. I Växjö ses cyklister som fotgängare på hjul, och med den inställningen kommer bilen fortsatt att vara högst i rang.

Självklart går det inte att förändra en kultur på en kafferast, men det finns så mycket vi kan göra för att komma på rätt köl. Sätta upp vettiga cykelställ, där många cyklar får plats och som går att använda utan att fastna med styret. Göra en kampanj för att upplysa om trafikregler för fotgängare och cyklister. De har haft liknande i Malmö för hur man beter sig i trafiken. Markera tydligt var man ska cykla och skilj trottoar och väg åt, se till att man förstår körriktningen. I Nijmegen finns det en organisation som bjuder in kommuner från hela världen för att berätta om hur de har utvecklat sitt cykelsystem – hett tips.

Om cykeln inte börjar ses som ett faktiskt fordon kommer den inte heller få något seriöst genomslag. Ni kan ta ner era blåvita hjärtan och ”tack för att du cyklar”-skyltar till dess.

 

Agnes Ozolins
Agnes Ozolins 

Agnes Ozolins är utbildad kemist och sedan länge aktiv inom miljörörelsen. Skriver om miljöfrågor lokalt och vad de innebär för var och en.