Krönika. Mariam Mirström.

2017-06-20 07:00

Ett hemland är ett land som hjärtat älskar

För någon som lämnar sitt land bakom sig, kommer det att ta lång tid innan ett nytt geografiskt område blir ens nya hemland. 

För hen förlorar orden sin mening och identitet och de ska födas i ett nytt sammanhang. Allt hen tror att hen vet om en människa förändras på djupet. Hen ser hur samhällsutvecklingen rör sig snabbt framåt och det finns ingen möjlighet att integrera de nyanlända. Språket är hens enda kommunikationsmedel för att visa sina känslor och farhågor, men hens språkkunskaper är inte tillräckliga. För den som inte kan återvända till sitt land, är detta tillräckligt för att få hen att känna sig hemlös.

Jag tänkte på allt detta när jag gick på en gata i Prag. Jag tänkte ”hur känner jag efter att ha bott tre år i Sverige?” Medan jag gick igenom alla mina minnen från de här åren nådde jag Karlsbron. Ett rungande skratt från en förbipasserande och lukten av tjeckiskt kaffe med trodlo, en tjeckiska kaka, kastade mig tillbaka till den verkliga världen.

Jag såg Prags violetta himmel och fåglarna som flög över Karlsbron. De är alltid invandrare, som jag är nu, men var är mitt verkliga hemland nu? Jag hade inget svar. När jag kom tillbaka med tåget från Köpenhamn till Malmö, tänkte jag att resan faktiskt var över och att jag måste möta min oro för framtiden igen. Tåget öppnades och den svenska solen föll på mitt ansikte. Utan att tänka sa jag till mig själv ”Jag har jag saknat dig”, men jag pratade inte om mig själv. Jag pratade med Sverige.

Jag stod på stationen och ställde min resväska bredvid bänken. Jag kände hur mitt hjärta blev varmt och tårarna rullade nerför mina kinder. För första gången på tre år kände jag att mitt hjärta accepterade något speciellt, något som det inte spelar någon roll ifall jag gör motstånd mot eller om jag försöker att vara likgiltig, något som inte liknar något annat. Mitt hjärta accepterade Sverige som mitt hemland innan jag själv hade bestämt mig för det. 

Det här är mindre än en månad sedan, men från den dagen har mitt liv tagit en ny form. 

Jag tror inte att jag kan kalla bara landet som jag föddes i för mitt hemland. Hemlandet är där hjärtat slår i fred och säkerhet. Hemlandet finns i de hjärtan som älskar det.

Och Sverige är i våra hjärtan. Sverige är inte ett stort land där det ligger mellan Norge och Finland. Men Sverige blir större och större på grund av det finns i hjärtat hos alla de människor av olika nationaliteter som bor här.

När jag promenerar på Växjös gator, ser jag invandrare som kanske har samma känsla som jag har för Sverige, eller som fortfarande är hemlösa och all deras potential begränsas av den här känslan.

Anpassningssvårigheter till ett nytt samhälle är nog att för påverka dem så att de inte når den här känslan att Sverige är deras hemland, men det finns alltid lösningar.

Ja, den här dagen ändrades mitt liv. Idag bor jag i Växjö och vill göra mitt bästa för mitt nya hemland Sverige, med ett stort hopp om att hela världen ska vara vårt hemland en dag.

Mariam Mirström
Mariam Mirström 

Mariam Mirström är student och dramatiker med kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, miljö och inte-gration som sina hjärtefrågor.