Krönika. Agnes Ozolins.

2017-07-04 07:00

Återvinning räddar ingen – gör något annat

Dagens Nyheter publicerade i våras en väldigt uppmärksammad artikel om återvinning. Den bestod i att mycket av plasten vi sopsorterar bränns upp av ett cementföretag. Jag skrollade vidare när jag såg rubriken, pulsen stadigt på 50 bpm. Jag hade vetat det i flera år. Väldigt mycket plast (till exempel all mjukplast) kan inte återvinnas utan kan (i särskilt stor skala) inte användas till något annat än typ … bränsle.

Vad som dock fick pulsen att skjuta i höjden och hakan att störtdyka var Malena Ernmans delning av artikeln på Facebook och den storm av kommentarer som följde. Folk var rosenrasande. All den energi de lagt på att omsorgsfullt skölja ur, klippa bort plastkorkar från mjölkpaket och riva bort den genomskinliga plastbiten från kuvert – bortkastad.

Missförstå mig rätt – återvinning är så klart jättebra. Problemet är att vi använder mängder av kraft och tid till att sortera sopor, syna etiketter och planera inköp för att göra allt rätt. Vi luras att tro att vi uppnår något, att vi verkligen gör skillnad genom att lägga mjukplast och hårdplast för sig, äta veganskt, köpa ekologiskt. Att vi räddar jorden för att vi cyklar till jobbet eller en gång tar tåget istället för flyget till Berlin. Världens öde på våra axlar, och vi gör det bästa vi bara kan.

Tidigare var jag besatt av att leva så klimatsmart och att ha så lite miljöpåverkan som möjligt. Jag åt nästan bara kålsoppa på ekologisk vitkål, rapsolja och nässlor. Undersökte möjligheterna att segla till Skottland där jag pluggade för att flygresor gjorde mig illamående. Jag blev trött, urless och bisarrt nog undernärd av min klimatångest – och jag uppnådde ingenting. Medan jag åt nässlor flög folk jorden runt en miljard gånger (grov uppskattning). Mina ansträngningar var en fis i rymden jämfört med alla kolgruvor i Kina. Ironiskt nog hade jag ingen inverkan på klimatet alls.

Ironiskt är kanske också att jag slutade leva så nitiskt när jag mer aktivt började kämpa för miljön. Jag behövde min energi till större saker än att granska innehållsförteckningar med lupp och att leva fläckfritt. Jag hade inte tid att gräva bort ett berg med tesked. Vi kan påverka miljön enormt mycket, men vi måste höja blicken och arbeta utåt, lägga krutet där det behövs. Det mina år i miljörörelsen har lärt mig är att när du slutar vara tyst sätts saker i rörelse. Höjer du rösten kommer du bli lyssnad på. Vi kan flytta berg, men det krävs rejälare doningar än att göra det en PET-flaska i taget.

Vi räddar inte klimatet genom att dra vårt lilla till stacken. 2050 kommer ingen tacka oss för att vi la mjölkkartongen i rätt container, utan för att vi ställde tydliga krav på företag och politiker. För att vi skickade in medborgarförslag, gjorde namnsamlingar, engagerade oss i miljöföreningar. För att vi tog del av den massiva mängd forskning som finns och satte press på politiker att handla efter den. Inte för att vi valde bort kött på måndagar utan för att vi startade initiativ och platser för samtal och gemensam handling. Jag kan garantera att det är bra mycket roligare och givande att än att platta till kartonger. Och tänk vad man får tid och ork över när man inte behöver göra allt perfekt.

 

Agnes Ozolins
Agnes Ozolins 

Agnes Ozolins är utbildad kemist och sedan länge aktiv inom miljörörelsen. Skriver om miljöfrågor lokalt och vad de innebär för var och en.