Reportage.

2017-09-20 07:00
Matilda Skog pratar om sina erfarenheter från psykiatrisk tvångsvård och hur hon tycker att vården borde vara. På så vis vill hon hjälpa både sig själv och andra. Bild: Linda Alfons
Matilda Skog pratar om sina erfarenheter från psykiatrisk tvångsvård och hur hon tycker att vården borde vara. På så vis vill hon hjälpa både sig själv och andra.

Vården behöver bejaka det friska

”Jag känner en enorm glädje över att sitta här i min kökssoffa”, säger Matilda Skog. 
​Det är en verklighet hon inte hade trott på för tio år sedan. Då betraktades hon som den mest svårbehandlade patienten i svensk psykiatri.

I dag föreläser hon i olika sammanhang för allt från läkare till skolbarn och föreningar om att våga vara frisk. För det handlar mycket om det. Att våga.
– Man har en patientroll och det är den omgivningen ser. Det gäller att våga bryta den för man vet vad man har, men inte vad man får. Jag var patient och det var en trygghet just då, men jag avskydde det, säger Matilda Skog.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


 

Det som fick henne att lämna den här tryggheten var dels att hon blev synskadad, och dels att hon såg tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. I den lämnar den ena huvudkaraktären Rasmus sin vana tillvaro i Värmland och tar tåget till Stockholm där han ska leva ut sin homosexualitet. Matilda Skog uttrycker det som att hon vågat ta det där tåget nu för att leva i den verkliga världen.

– Mycket handlar om att våga och självinsikt. Självinsikt gör ont, det gör väldigt ont. Det kom väl lite med synskadan och om jag ska kunna föreläsa måste jag stå grundad.

Ville känna att hon dög

Hon började föreläsa 2008 när hon fortfarande var inneliggande patient i psykiatrin. Det var hennes läkare som bad henne prata inför AT-läkare i utbildning. Och föreläsandet har varit utvecklande för henne. Hon fick känna sig behövd, att hon dög.
– Han väckte en vilja att gå in i samhället. I stället för att hamna på psykakuten så hamnade jag hemma.

Hon har fortsatt att föreläsa, nästa gång blir i november på biblioteket i föreläsningsserien ”Det handlar om oss”. Hennes föreläsningar handlar om att våga resa sig och våga bli frisk. Ett budskap hon också själv tagit till sig efter hand. Hon påverkar både sig själv och många andra eftersom hon förutom sina föreläsningar också medverkat i en rad medier för att prata om situationen i psykiatrin.

Varför blir du kvar i det här? Vill du inte gå vidare och utvecklas?
– Jag lever i utvecklingen. Mina föreläsningar utvecklas hela tiden. Jag är i ständig utveckling, det innebär att mitt jobb också är i ständig utveckling. Vissa saker är statiska, men vårt förhållande till dem förändras hela tiden, säger hon.

– Jag pratar inte om samma grejor i dag som 2008. Då kunde jag inte säga ”jag vågar inte bli frisk”, men nu kan jag säga det.

Är det inte en belastning att fortsätta prata om detta?
– Det är en väldigt härlig utmaning. Att stanna kvar i samhället, våga vara behövd och delta i samhället. Då kan jag också påverka.

”Förstärk det positiva”

Så vad var det hon var så arg för? I korthet ser hennes historia inom psykiatrin ut så här:

2005 var hon inlagd på psykiatriska intensivvårdsavdelningen, PIVA, i Växjö under ett helt år. Men redan 1997 hade hon sin första kontakt med dem. Hon har högfungerande autism i kombination med adhd och uttrycker det som att hon varit mycket bråkig. Psykiatrin visste inte hur de skulle hantera henne och under tiden på PIVA lades hon i bälte varje dag. Men så förflyttades hon till Sundsvall där vårdpersonalen trodde på henne och såg möjligheterna – och hon fick adhd-medicin. 2008 kom den riktiga vändningen när hon togs in på rättspsyk i Växjö.

– De ignorerade alla mina dåliga beteenden. De visade att de tyckte om mig. Jag växte så enormt, när jag föreläser säger jag: förstärk det positiva, förstärk det friska. När de ignorerade allt annat blev det mindre viktigt för mig.

Hon är mycket kritisk mot tvångsåtgärder i psykiatrin som hon anser motverkar sitt syfte.

Vad vill du ha av vården?
– Att de ska se människan, inte beteendena. Är man i behandlingsarbete ska man förstärka det bästa. Har man en patient som ligger på intensiven så förstärker du inte smärtan. Det handlar om att få det friska friskare.

– Jag har sett så många exempel på att det inte går att straffa bort beteenden. Det kan skapa ett skyttegravskrig. Man ska fånga upp det man vill ska vara stort i en människas liv.

Finns det något tillfälle som bältesläggning skulle vara motiverat?
– Det finns något tillfälle. Egentligen är det för att man utgör en potentiell fara för andra. Ett tillfälle satt jag i rummet och grät för mig själv ganska högt. Då bälteslade de mig, för det var jobbigt. Jag tror att bältesläggning nästan aldrig är effektivt. Det skulle vara bättre med en kram, säger Matilda Skog.

Hon har känt sig felbedömd och felbehandlad i vården och tror att det beror på hennes tidigare självskadebeteende, att hennes psykiatriska diagnoser gjort det lätt att bortse från att hon faktiskt kan vara sjuk.
– Jag fick 30 stygn utan bedövning för ”du har skurit dig själv.” Det gjorde att jag mådde ännu sämre. Hade de bemött mig med respekt, så hade de nog haft mindre besökare.

Har hjälpt henne flytta fokus

Det brutala bemötande Matilda Skog fått har lett till att hon sökt vård tidigare än vad hon kanske behövt eftersom hon vet att hon måste kämpa för att bli omhändertagen. Och för att ha tid med den kampen måste hon komma tidigare för att vara på plats när det väl blir akut.

– Jag har varit väldigt otrygg i vården, säger hon och berättar om hur hon inte blivit tagen på allvar när hon sökt akut för tarmvred efter en gastric bypass-operation som misslyckades.

Synskadan hon har, tappstavdystrofi, har gjort henne i det närmaste blind, men den har också gjort att hon kommit vidare i sitt liv. Hon känner sig inte misstrodd längre och har gått med i Unga synskadade och Synskadades riksförbund och engagerat sig i Idé- och kunskapscentrum Kronoberg.

– Jag tror inte att jag hade blivit fri från psykiatrin om jag inte fått synskadan och gått med i alla föreningar. Och på sätt och vis är jag glad för gastric bypass-operationen som gick fel. Det behöver inte vara positiva grejor som för en framåt i livet.

Det där har flyttat hennes fokus och gett henne en plats i det ”riktiga samhället” där hon är behövd, både genom sina föreläsningar och sin anställning på Funkibator. När hon får ta plats i samhället på det viset känns allt mycket bättre.
– Framtiden känner jag är jätte-spännande. Jag har hoppat på det här tåget från Värmland till Stockholm och jag är inte framme än.