Inrikes.

2017-10-27 07:00
Familjehem med svåra uppdrag behöver stöd och avlastning.  Bild: Markus Dahlberg/TT
Familjehem med svåra uppdrag behöver stöd och avlastning.

Familjeenhetens chef: ”Ibland blir det tråkiga avslut”

Johanna Sundling, familjeenhetschef på Växjö kommun, tycker det är beklagligt om familjehem upplever bristfälligt stöd.
​– Vi är alltid lyhörda för familjehemmens behov, tankar och idéer. Men ibland blir det tyvärr tråkiga avslut, säger hon.

Johanna Sundling kan inte kommentera enskilda fall, som Anki Bengtssons och Lena Franssons. Men hon kan förklara hur kommunens stöd till familjehemmen rent generellt ser ut.

– Alla våra familjehem kan få grupphandledning redan i inledningen av sitt uppdrag, om de önskar det. Då träffas man regelbundet i grupp med andra familjehem och för att diskutera sina olika ärenden.

Om kommunen bedömer att familjehemmet har ett extra svårt uppdrag, kan de erbjudas enskild handledning av en extern handledare. Också en sådan insats kan träda i kraft relativt omgående. Ett familjehem kan även få stöd från barnpsykiatrin om det placerade barnet är aktuellt för behandling där. Alla familjehem har även ha en egen familjehemssekreterare som ger ett visst stöd.

– Just nu förstärker familjehemsenheten sina resurser. Syftet är att familjehemssekreterarna ska ha mer tid för kontakt och stöd till familjehemmen.

Behöver avlastning

Familjehem med svåra uppdrag kan vara i behov av avlastning. Det ges oftast genom kontaktfamilj, men också genom kommunens eget korttidsboende. Ibland tar det tid att hitta rätt kontaktfamilj som passar för uppdraget eller så är det kö till korttidsboendet. Men att behöva vänta i två år på en korttidsplats, som Anki Bengtsson i det tidigare reportaget gjorde, tycker Johanna Sundling inte är rimligt.

– Det är inte bra. Vi har brist på kontaktfamiljer och korttidsplatser och det är ett problem.

Ibland händer det att kommunen säger upp sitt samarbete med ett familjehem. Orsakerna kan vara flera.
– Vi har att ta hänsyn till vårdnadshavare, familjehem och lagstiftning. Det är många parametrar att beakta, men vi försöker alltid att undvika en omplacering så långt det är möjligt. Om vi omplacerar ett barn är det alltid för att vi bedömer att det är för barnets bästa.

Lena Fransson ville fortsätta att ta hand om de två syskonpojkarna. Men kommunen valde att pausa deras uppdrag, placera ut barnen i nya familjer och splittra syskonen.

Är det rätt att sära på syskon?
– Vi försöker alltid värna om att syskon ska bo tillsammans. Om vi särar på dem, finns det en orsak till det.

I det har fallet fanns det ett familjehem som ville och kunde ta hand om syskonparet. Låg ert beslut verkligen i linje med barnens bästa?
– Vad som är barnets bästa är en tolkningsfråga som ibland tolkas olika av oss, av vårdnadshavarna och av familjehemmet.

Lena Fransson upplevde att ni inte var mottagliga för ifrågasättanden och kritik av era beslut gällande barnets förskolegång. Är det så?
– Tvärtom. Vi värnar om samarbetet med våra familjehem och välkomnar deras tankar och idéer.

Efter sina erfarenheter av uppdragen är nu Anki Bengtsson och Lena Andersson tveksamma till om de vill fortsätta som familjehem. Hur tänker du kring det?
– Det är väldigt tråkigt om ett hem känner att de skulle vilja fortsätta, men vill avstå på grund av samarbete inte har fungerat. Att samarbeta kring utsatta barn är en svår process och ibland lyckas vi inte fullt ut. Ibland blir det tråkiga avslut.

Janna Li Holmberg