Reportage.

2017-11-29 07:00
Jag kom hit med drömmen om att få utbilda mig och arbeta som engelsklärare här i Sverige, säger Ranya Omar, tvåa från vänster. På bilden syns också Salamadet, Sarah, Riham, Alice, Ban och Kidist tillsammans med ledarna Alfred och Frank Jonelid. Bild: Anna-Stina Stenbäck
Jag kom hit med drömmen om att få utbilda mig och arbeta som engelsklärare här i Sverige, säger Ranya Omar, tvåa från vänster. På bilden syns också Salamadet, Sarah, Riham, Alice, Ban och Kidist tillsammans med ledarna Alfred och Frank Jonelid.

Drömmer om en framtid i Sverige

De som väntar på asyl och som samtidigt vill lära sig svenska får förlita sig på ideella krafter, då varken staten eller kommunen erbjuder undervisning under utredningen. ETC Växjö har träffat sju kvinnor som alla drömmer om en framtid där de får studera, arbeta och bidra till samhället.

– Jag kom hit med drömmen om att få utbilda mig och så småningom få arbeta som engelsklärare här i Sverige. Vi vill alla vara en del av samhället, säger Ranya Omar, som kom tillsammans med sin syster Riham till Växjö för sju månader sedan.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


De är båda födda och uppväxta i Saudiarabien, men då föräldrarna flyttat från Eritrea för att arbeta har de själva inga medborgarskap i landet. Det är möjligt att studera i Saudiarabien, men utbildningen är enligt Ranya oerhört dyr och till viss del även otillgänglig. Efter att ha undervisat i hemmiljö vill hon nu ta steget in i den svenska grundskolan i rollen som lärare.

Vill utbilda sig

Ranya och Riham Omar ingår i en grupp kvinnor som träffas tillsammans med Studiefrämjandet varje tisdag för att fika, prata svenska och diskutera framtiden i det nya landet. Den enda i gruppen som inte bor på asylboende är Ban Hameed från Irak. Hon lever just nu tillsammans med sin familj i Lessebo.

– Just nu pluggar jag svenska så mycket jag bara kan. Jag har arbetat som lärare på gymnasienivå och undervisat i fysik och matematik. Det jag vill är att komma igång och börja arbeta igen, säger hon.

Trots att de flesta av kvinnorna bara har befunnit sig i Sverige under ett halvårs tid behärskar många språket och kring bordet börjar så diskussionen om framtidsplanerna. De flesta har en utbildning med sig från hemlandet och gemensamt är att de alla vill fortsätta på den inslagna vägen.

– Det värsta just nu är väntan och att det inte finns så mycket för oss att göra. Vi försöker att hitta aktiviteter under veckorna, men det är svårt då vi är så många, säger Sarah Nakyambadde från Uganda. Sarah är utbildad fordonsingenjör och vill gärna fortsätta att arbeta som det, så snart hon har fått sitt uppehållstillstånd.

ETC Växjö blev för några veckor sedan kontaktad av Frank Jonelid som arbetar på Studiefrämjandet.

– Vi hade en träff där jag bad tjejerna berätta lite om sina framtidsplaner. Jag måste erkänna att jag själv blev lite förvånad, att så många av dem hade eller önskar sig en utbildning var inte det jag hade väntat mig. Jag vill att fler ska få veta hur ambitiösa människor det finns som har kommit hit, det här är något vi måste berätta om, säger Frank Jonelid.

Långa väntetider

På grund av att så många har sökt asyl i Sverige de senaste åren är väntetiderna fortfarande extremt långa, undantaget de fall där Migrationsverket inte kräver utredning. Handläggningstiden varierar från fall till fall, men kan enligt deras hemsida vara så lång som 20 månader från ansökan till beslut. Gruppen som besöker oss har alla hamnat i en lång och utdragen process då de kommer från Saudiarabien, Uganda, Irak, Etiopien och Burundi.

– Att vi bara sitter och väntar kan knappast vara bra för samhället. Får vi önska oss något av politikerna just nu så skulle det i så fall vara snabbare besked, skulle det vara så att vi inte får stanna så vill vi också veta det. Vi blir ju inte yngre direkt, säger Ranya Omar.

Inom politiken diskuteras det just nu så kallade ”enkla jobb” som en lösning att ta till för långtidsarbetslösa och nyanlända. På frågan om hur de ser på detta svarar de att alla kanske inte vill och att de som i stället vill utbilda sig vidare måste få en chans.

– Vi är alla individer med olika drömmar och förutsättningar. Det går inte att klumpa ihop oss till en grupp, precis lika lite som man kan säga att alla svenskar vill ha en universitetsexamen. Man måste ge oss en chans och det borde vara samma för alla oavsett bakgrund.

”Oerhört motiverade”

I gruppen finns bland annat en gymnasielärare, två ingenjörer och en jurist inriktad på internationell rätt. Ranyas yngre syster Riham vill börja plugga till civilingenjör så snart som möjligt och Alice Tuyizere från Burundi drömmer om att få arbeta inom vården. Gemensamt är att samtliga vill arbeta inom områden där det råder stora rekryteringsbehov i Sverige.

– Den här gruppen är oerhört motiverade och deras drömmar smittar av sig. Det finns ambitiösa människor från alla länder och det borde inte spela någon roll om de kommer från Irak eller Sverige – vissa behöver helt enkelt mer stöd än andra men de som vill måste också få chansen. Träffar man svenska medborgare med dessa framtidsdrömmar så känner vi en stolthet, det borde vi även känna för våra nyanlända, säger Frank Jonelid.